När alla mina tankar upptas av alfabetets trettonde bokstav, blir det till slut ganska ointressant att prata. Jag växlade bokstav till den tjugonde i ordningen, med en enda önskan: att han skulle vara som bokstav nummer tretton. Jag lät livet reduceras till bokstäver som aldrig blev ord att sjunga. Jag muttrar och hummar för mig själv. Jag gnyr, stammar och suckar. Ibland tar jag ton innanför ett duschdraperi. Ibland kan jag bara vissla. Alfabetets trettonde bokstav är den enda bokstav jag vill ha, men den glider undan precis när jag ska smeka den över kinden. Att vara en leksak att kasta lite som man känner för. En liten boll att lägga i en korg tills man inte har något annat för sig. Jag ler åt min ledsna spegelbild. Kom igen, P! Du vet bättre än att låta dig lekas med. Jag nickar, för visst är det så. Jag vet bättre än så.
Ensam. Jag lever ett isolerat liv utanför det som är kärnan av annat. Förort. Arbete. Barn. Så stavas jag. Det finns inte något naturligt sätt för mig att träffa människor. Rita min resväg på en karta. Fyll i tiderna. Jag lever ett livlöst leverne, kan hända. Det finns dagar av ledighet, fulla av mys utan andra deltagare än jag själv och vänner på skärmens andra sida. Det finns de som ’vill träffas’ men inte har tid, för de har så många andra att träffa. Ibland kliver jag över tröskeln och säger jaha, jag är här nu för att finna att rummet är tomt. Kalaset var förra veckan. Vad gör jag här idag? Bryt din isolering, P! Skaffa dig vänner! Jo, jag trodde att jag hade dem. Vi ses en gång om året. Resten av tiden läser jag om deras fantastiska sociala liv i diverse bloggar.
Jag skrattar och slår upp dörren till min balkong. Jag älskar dig, Liv! Jag älskar dig, Förort! Jag älskar dig, Jag! Jag är den jag är och jag har det jag har. Jag missar mig inte för allt i världen. Jag är så mycket mer än alfabetets sextonde bokstav. Jag är en människa av kött och blod… Tror jag.
